#Blogg100 Del 1 – Gubbväldet och vad jag lär mig

Idag är första dagen av #Blogg100. Utmaningen skapad av Fredrik Wass har passerat i mina flöden tidigare år, i måndags dök det upp igen och visst kändes det ändå lockande. Som om jag behövt mer att skriva vid sidan av sista terminen av en utbildning. Men – bara testa och köra. Se vart det landar. Har några utkast som kan fungera som utfyllnad vid kris.

Jag kom igång lite försent på kvällen med det här inlägget. Anledningen var att mina dagsplaner rubbades. Ett mejl kom vid lunchtid med inbjudan på ”lättare förtäring” hos en av de gubbar som tog hand om mig när jag kom till Piteå. En av PIF-gubbarna.

Peter Sandberg har nyligen fyllt 70 år och det var firande på gång. Det var jag, 26, och tolv 65+gubbar. Precis så som jag älskar det alltså. Lägre tempo, alla har sin fasta roller i gruppen och ALLA älskar att fråga vad jag ska göra efter skolan.

Det finns mycket att lära av dessa gubbar. Alla har de någon gång varit i ledande roller i föreningsliv, näringsliv och politik. Några är fortfarande aktiva i kommunhus, är byggherrar eller ser till att föreningens fakturor betalas. De har tydliga åsikter, men är medvetna om att de inte alltid har rätt i sin åsikt, men tycker det är kul att argumentera. Spontana brandtal om att det är viktigt att skriva motioner blandas med att någon behöver hjälp från en stol när kroppen sviker.

Det är en fantastisk miljö, jag sitter och lyssnar, lär mig bara genom att närvara, skakar artigt hand med alla och nickar instämmande när jag hör samma utläggning om ekonomisk redovisning för tredje gången senaste kvarten. Det är genuint mysigt och fruktansvärt trevligt.

Jag pratar ofta om gubbväldet, att gubbarna styr och ställer i många föreningar och att det är så svårt, så svårt att rubba dess makt.

Men vad gör vi nu, när gubbarna försvinner

Alla timmar dessa gubbar har lagt ner utan att få en krona tillbaka. Jag vill inte räkna, för jag har inte den matematiska förmågan. Allt arbete som gjorts utan att en lönecheck passerat genom ett banksystem. Alla uppgifter som skötts utan att någon fått betalt för det. Tänk på det en stund.

Peter Sandberg har fyllt 70. För 30 år sedan flyttade han till Piteå, bara tre år senare var han den som höll ihop arbetet runt Piteå IF:s herrlag. Han har dragit in sponsorpengar, byggt upp ett gigantiskt nätverk, förhandlat spelarkontrakt, sparkat tränare och krävt kommunen på prestation. Peter är så starkt förknippad med PIF att det blir svårt att se ett 2018 utan Peter i PIF-kläder.

Peter Sandberg var den som fångade in mig när jag flyttade till Piteå. För första gången i mitt liv hade jag lämnat trygga Bromma. Hade flyttat två kilometer som max. Plötsligt befann jag mig 85 mil hemifrån, i en helt ny stad, med helt nya människor. Någon dag efter ankomsten frågar Peters son Roger mig om mitt nummer (jag och Roger känner varandra sen tiden i BP). Minuter senare ringer Peter upp och sen dess har jag känt mig hemma i Piteå.

Det finns en sådan naturlig hemkänsla när Peter Sandberg är i rummet och det är den minsta hyllning jag kan ge. Att jag blir bjuden till match när PIF spelar ut Boden i Division Två 2014, att jag väl på plats presenteras för alla. Att jag bjuds med på firandet av seriesegern trots att jag inte gjort något. Att jag kallas ”det bästa nyförvärvet någonsin” innan jag ens gjort något. Att jag får frihet att göra vad jag kan. Att jag får chansen att utveckla mig själv och att bli självständig i arbetet.

Jag kommer alltid att vara Piteå IF och Peter Sandberg tacksam för chansen, möjligheterna och värmen – oavsett vart livet tar mig.

Är det något jag vill tro att jag kan ta med mig, när jag själv fyllt 70, är att jag lärt mig något av Peter Sandberg och gubbarna i Piteå. Att fortsätta jobba för det jag tror och brinner för – och alltid bjuda in de nya som kommer till din stad och förening och ge dem chansen.